Den traditionella SSK:aren är en hemmafixare som lägger ner mängder med timmar i garaget och kommer ut med en bil som slår ”fabriksbyggda” racerbilar som kostar mångdubbelt. En av dom är Leif Andersson från Årjäng som i år gör comeback med sin Sunbeam i SSK Klass 3.
Denne klurige värmlänning har inte varit ute med sin Sunbeam Alpine GT 44 sedan Falkenberg 2014 då bilen fick en riktig käftsmäll, men inte värre än han hade kunnat komma till nästa tävling.
Det var för mycket som Leif ville bygga om och bygga vidare på. Men denna säsong får vi njuta av hans mycket udda bil. Udda i en mycket positiv bemärkelse. När vi andra skall montera någon ny detalj sätts den på ledig plats men inte Leif, helheten är allt. Varje detalj har fått sin givna plats som ger en skön harmoni likt ett konstverk. Motorn, drivlinan, chassidynamiken, aerodynamiken och förarplatsen har designats på ett mycket ingenjörsmässigt vis.
Vad är det mer som är udda med Leifs filosofi? Jo, han väljer 13-tums hjul för att hålla ner vikten som gör att han kan ha mindre bromsar och den modifierade framvagnen blev 5 kg lättare och den beräknade vikten är under 880 kg . Även den mycket utvecklade undersidan med aerodynamik som en DTM-ingenjör skull känna sig ödmjuk inför.
Något som Leif var observant på inför den senaste uppdateringen var att vridstyvheten inte var tillräcklig. För att kunna överföra det moment som uppstår vid de stora sidoaccelerationer med slicks, typen av bil motor fram drivning bak som kräver fjädersättning så att trycket på innerhjulet fram är betydligt lägre än innerhjulet bak. Fås inte tillräcklig vridstyvhet kan inte den optimala balansen uppnås. Leif har flyttat om rör i buren bland annat i dörröppningarna där tidigare horisontellt övre rör med V-format nedre rör ersattes av kryss. Chassiet har fått mer fackverksprägel i den främre delen runt motor och framvagn.
Nyheterna som Leif presenterar är av flera slag. Bland annat i framvagnsgeometrin med mera Caster och mindre spindelbultslutning från 7 till 2 grader, minskat scrub och ökat försprång för att minska krafterna i ratten. Leif hoppas att körbarheten förbättras.
Motorn har fått torrsumpssmörjning men ingen höjning av effekten sen 2014, ca 300 hk. Potentialen i Ford V6:an lovar mer för framtiden.
Har Leif lyckats med nya aerodynamiken och förbättrade framvagnen, kommer 55-tiderna på Kinnekulle att kapas med marginal.
Vi ser fram emot premiären redan nu!